God Jul! Hyvää Joulua! Merry Christmas!

Ståkkålms-Måna

Sossarna sätter partiledaren Mona Sahlin som etta på riksdagsvalsedeln från Stockholms stad (läs mer här). (S) vill stoppa väljarflykten i huvudstaden och därför är det tänkt att Mona ska agera räddande ängel.

Men det kommer knappast att hjälpa. Socialdemokraterna har nämligen en politik som är enormt Stockholmsfientlig. Och Mona Sahlin är långt ifrån rätt person att agera lokalt vallokomotiv i huvudstaden samtidigt som hon troligen kommer att ränna land och rike runt för att förtvivlat värva röster till det bräckliga rödgröna samarbetet.

Det visar ändå väldigt tydligt att paniken inom (S)-rörelsen sprider sig mer och mer. Man har inga bra ansikten att lyfta fram till förstaplatserna på listorna. I Stockholms län har man som etta satt Thomas Bodström - en man som redan nu drömmer sig bort till en framtid i USA, ett land med mycket högre löner och mycket lägre skatter än ankdammen Sverige. Och hellre än att man sätter den feminina pitbullterriern Veronica Palm som etta i Stockholms stad, så väljer man alltså partiledaren och statsministerkandidaten - en kvinna som hellre går på rockkonsert i Hultsfred eller sitter på tjänsterummet och knaprar (med statens kreditkort inköpt) Toblerone och förstrött bläddrar igenom den senaste högen med p-böter och körförbud.

Socialdemokraternas strategi är just nu att inte överhuvudtaget presentera någon egen politik, utan enbart skälla alla i samhället existerande problem på den sittande Allians-regeringen. Helst skulle (S) vilja skylla hela den globala lågkonjunkturen på Alliansen, likaså de globala utsläpps- och klimatproblemen, Tiger Woods´ otrohetsaffärer, Peter "Floppa" Forsbergs skadeproblem, digerdöden och att julen i år infaller på en torsdag. Men det skulle sätta alltför högt tryck på partiets två professionella proffs-floskel-upprapare (Thomas "Snömos" Östros och Veronica "Grrrr-vofff!" Palm) så här i juletider...

Spykerspöket

Enligt General Motors är den holländska sportbilstillverkaren Spyker nu den enda kvarvarande spekulanten på Saab (läs mer här och här). Med andra ord är det dags att glömma allt vad SAIC och BAIC och andra kinesiska biltillverkare heter - i alla fall för stunden.

Men Spyker...? Känns det inte lite som Koenigsegg Light över det hela? Om man tycker att Koenigsegg inte hade tillräckligt på fötterna för att köpa Saab, så får man väl säga minst detsamma om Spyker. Spyker handknackar också max ett par hundra exklusiva sportbilar i miljonkronorsklassen varje år. Helt plötsligt ska de alltså ha hand om en biltillverkare som försöker sälja ett antal tusen massproducerade familjebilar.

Dessutom är inte heller Spykers ekonomi så där enormt jättelysande precis. Spyker dras själva med skulder och det är alltså tänkt att de ska ta över Saab som också dras med stora skulder.

Två blinda som ska ta sig över en hårt trafikerad motorväg...

Redan tidigare i veckan sålde GM bort en liten del av Saab till kinesiska BAIC. Det BAIC var intresserade av var alltså inte hela Saab-tillverkningen, utan enbart att kunna komma över pressformar och annat för att själva kunna tillverka billigare kopior av Saab-modellerna 9-3 och 9-5. That´s it. Med tanke på att kineserna redan varit hyfsat påhittiga vad gäller att sälja t ex Adidas-skor som Abibas och mobiltelefoner som heter Mokia, så är det ju knappast någon större nyhet i sig.

Det vettigaste som GM kan göra, för alla inblandade parter, är att helt lägga ner tillverkningen av Saab redan vid årsskiftet. För med Spyker som ägare kommer det enbart att röra sig om konstgjord andning under en viss, kort tid. Men i slutändan blir resultatet detsamma. Och då kommer det inte att bli bara en biltillverkare som får lägga ner, utan två...

Inte bara att gasa på

Biogasen i Stockholm sinar. Av 13 tankställen i och runt stan hade 8 slut på gas fredagen den 11 december. Och på de resterande 5 är det osäkert om det är den miljövänliga biogasen bilisterna tankar eller om det i stället är den mycket (för miljön) tråkigare naturgasen som kommer ut ur pumpen (läs mer här).

Särskilt taxichaffisar med biogasbil får ägna massor av tid åt att åka runt för att fylla på gastanken i bilen. Tid som de hellre skulle vilja använda till att tjäna pengar. Men det är likadant även för alla privatbilister som vill göra en insats för en bättre miljö. Frågan är ju hur bra det egentligen är för miljön att bilarna tvingas åka runt, runt och även bränna en hel del bensin på kuppen.

För det är så biogasbilarna ser ut. Förutom en tank för gas har de även en liten tank för bensin. Bensintanken är egentligen enbart tänkt som en "reserv" ifall man tillfälligt får slut på gas. Men i praktiken betyder det för Stockholms gasbilsägare att bensintanken används allt oftare och gastanken på sätt och vis enbart används som "reserv" i stället.

Och det var väl inte riktigt tanken (!), eller...?

Problemet med biogas är att det egentligen enbart finns en distributör i Stockholm - Aga (den enda större utmanaren - Fortum - är ändå så enormt små på marknaden att de knappt märks alls). Aga har med andra ord ren monopolställning i huvudstaden. Och tyvärr tycks de inte direkt bry sig om att tillhandahålla en bra service. Och de är heller inte vidare måna om att det alltid måste vara biogas i pumparna, utan för dem tycks det gå lika bra med naturgas. Men naturgasen är (namnet till trots) inte någon vidare bra produkt för vare sig natur eller miljö, eftersom den pumpas upp från precis samma hål som råolja. Naturgas är med andra ord ett fossilt bränsle på samma sätt som bensin och diesel. Och har då givetvis även samma skadliga ämnen som utsläpp.

Det behövs större konkurrens på biogasmarknaden. Annars finns en stor risk att denna, det för närvarande allra miljövänligaste drivmedlet för bilar, kommer att försvinna helt och hållet.

Taxichaffisar och -bolag är, som alla vet, inte direkt kända för sitt enorma tålamod...

Plötsligt i Sundbyberg

Jag läste i dagens SvD att (S) i Sundbyberg genomför ett slags "primärval" inför nästa hösts kommunalval (läs mer här). Först tyckte jag att det var en fräsch och intressant idé, men sen läste jag lite noggrannare.

Rösta får den som inte är ”politiskt aktiv i andra politiska partier eller andra partiers ungdomsförbund”. Utskicket som ska returneras med kryss kräver att man uppger namn och adress samt verifierar sitt invånarskap genom att kryssa för ett ”ja”. Med andra ord känns det som att man tummar ganska rejält med valhemligheten. Och har (S) listor över medlemmar i samtliga politiska partier (och ungdomsförbund) som de nagelfar för att därefter kasta bort en röst i "primärvalet"? Hur har de i så fall kommit över dessa listor...?

Jag är hyfsat övertygad om att det här experimentet inte kommer att ge någon större utdelning. Ska vi gissa att det i Sundbyberg kanske finns ett tjugotal kommuninnevånare som kommer att sätta sig ner och göra ett aktivt val bland sossarnas 30 kandidater till kommunfullmäktigelistan?

När inte ens partiernas interna provval lyckas intressera fler än den innersta kretsen, så känns det här mer som ett spel för gallerierna. Och, som vanligt, kommer det att ge exakt samma resultat som de interna provvalen - de som redan är kända kommer att få de flesta rösterna. Nya namn och ansikten ratas, oavsett hur mycket de brinner för de politiska sakfrågorna.

Och frågan återstår - rör det sig egentligen om demokrati annat än till namnet...?

Tio månader kvar

Snart dags för välbehövligt jullov, både för mig själv och för många andra. Bland annat regeringen.

Jullovet kan med fördel användas för att analysera året som varit. Vad gick bra och vad gick mindre bra, vilka var glädjeämnena och vilka var de stora besvikelserna - politiskt sett?

1. För regeringens del måste den senaste tidens debatt om sjukförsäkringsreglerna knappast anses vara annat än en stor besvikelse. Även om tanken bakom säkerligen är bra - att få ut långtidssjukskrivna personer i arbete igen och därmed bryta den passiva "behandling" och bidragskarusell de fastnat i - så gick något väldigt, väldigt snett när beslutet skulle kommuniceras ut.

Och att man inte "tänkte efter ordentligt" när det gällde de extremt sjuka (cancerpatienter, personer med KOL, MS och annat) för att i sista sekund göra ett lappkast kan väl heller inte anses som något annat än ett enormt misslyckande.

2. Det svenska EU-ordförandeskapet lider mot sitt slut. Ett ordförandeskap som har varit väldigt lyckat, samtidigt som i alla fall jag efterlyser de stora och viktiga frågorna. Vad minns man av ordförandeskapet? Passade den svenska regeringen på att driva igenom något av vikt...? Tyvärr sviker mig minnet, för det finns inte en endaste stor fråga som jag på rak arm kan fånga upp som den svenska regeringen presenterat under det här halvåret.

3. Opinionssiffror ska man alltid ta med en stor nypa salt. Att deppa ihop över att den rödgröna röran får 50 procent i SCB:s senaste undersökning medan Alliansen får nästan 43 är givetvis trist, men samtidigt är loppet långt ifrån kört.

Det är tio månader kvar till valet. Tio månader av hårt arbete och massor av samtal med väljare om vad vi åstadkommit så här långt och vad det är för planer vi har för framtiden. Kanske har vi inom Alliansen börjat tro - i takt med att glappet mellan regeringspartierna och oppositionen har minskat och vi har legat hyfsat jämt mot motståndarna - att det hela kommer att lösa sig av sig självt och att det efter årsskiftet kommer att bli som att "glida på en räkmacka".

4. Opinionen i Stockholm däremot har pekat på ett enormt övertag för Alliansen. Sossarna har knappt nått upp till 20 procent. Men inte ens i Stockholm ska vi anse att det redan är klart. Sossarna kan mobilisera krafter - det har vi märkt förut - och börjar sossarna att röra sig uppåt i opninionen på riksplanet, så kommer det även att märkas i huvudstadens siffror. Vi måste med andra ord fortsätta vara tydliga i vår politik och vår information gentemot stockholmarna.

5. Sverigedemokraterna... Vi måste ta debatten med (SD). Vi kan inte fortsätta ignorera dem. Vi måste ta en saklig debatt med (SD) och lyfta fram både avigsidorna och det positiva med invandring och flyktingpolitik. Ställ siffror mot siffror, statistik mot statistik. Hymla inte. Ljug inte. Säg hur det är, hur det ser ut, vad som gjorts bra, vad som gjorts dåligt, vad som kan förbättras. Men främst av allt - ta debatten!

Det stora felet vi dessutom gör är att vi har börjat acceptera att (SD) redan tagit plats i riksdagen. Det har de inte. Långt ifrån. Opinionssiffror är en sak, men det ska mycket till innan folk verkligen röstar i enlighet med vad man får fram från en undersökning gjord på lite drygt tusen pers.

6. Klimatmötet i Köpenhamn kommer att gå i stå - som vanligt. Alla åker dit med storvulna planer på att det äntligen ska bli samförstånd och att man ska samarbeta om både de stora och små miljöfrågorna. Men när det sedan väl kommer till pudelns kärna vill ingen betala. Alla vill att "de andra" ska ta sitt ansvar, men det egna ansvaret vill man inte kännas vid.

Är målen i sig alldeles för orealistiska? Är de för drastiska? Utsläppsreduceringarna för jobbiga att driva igenom i både ett lokalt och ett globalt perspektiv? Här har vi världens chans att komma fram till ett hållbart framtidsscenario både för oss och för kommande generationer. Vi har ett gäng politiker som borde vara vana vid att kunna kompromissa. Och så sjabblar man bort det - som vanligt...

7. Trafiklösningen i Stockholm kan väl knappast kallas för effektiv, oavsett om vi pratar om bilism eller kollektivtrafik. Det bor nästan 2 miljoner personer i Stor-Stockholm. De flesta har sitt arbete på en helt annan plats än där de bor. Och för att förflytta sig från punkt A till punkt B krävs någon slags transport.

Väljer man de kollektiva färdmedlen innebär det ofta att man får vänta, vänta och vänta. Tåg och bussar blir inställda. Ofta på grund av signal- eller vagnfel (om det rör sig om en buss, så kan det vara för att föraren blivit haffad för att ha suttit och SMS:at samtidigt som han kört). Och våra pendel- och tunnelbanetåg tycks ju inte klara av den svenska vintern. Inte heller lövhalkan på hösten.

Men det är inte mycket bättre att ta den egna bilen till och från jobbet. Är man bilist i Stockholm krävs ett enormt tålamod och att man planerar sitt bilåkande utifrån grundprincipen att ska du ta dig från ett ställe till ett annat, så tar det troligen dubbelt så lång tid än vad du trodde från början. Plussa dessutom på en kvart, men inte ens då kan du vara säker på att tidsramen håller.

Jag kan inte förstå vad motståndarna till "Förbifart Stockholm" gormar om. Det måste väl anses vara en enorm förbättring för alla stockholmsbilister att alla de som ska ta sig runt Stockholm bokstavligen kan ta sig runt Stockholm i stället för att sitta i bilkö på Essingeleden?

8. I nästa års valrörelse vill jag inte att man ägnar tid åt telemarketing. Det är ett totalt dödfött projekt numera. Folk vill inte bli uppringda av politiker. Seriously. De vill inte prata politik i telefon när de egentligen vill gå och käka middag, titta på favoritdokusåpan på TV eller sitta och knappa in statusuppdateringar på Facebook. Telemarketing var hippt och fräscht och kul när vi inom Moderata Ungdomsförbundet drog igång med det i valrörelsen 1991. Vilket alltså är snart 20 år sedan. Sedan dess har det gått inflation i telemarketing som valstrategi. Alla partier kör telemarketing. Dags att sluta med det den här gången.

Trappstuds ger heller inget. Av samma anledning. Folk har annat att pyssla med än att stå vid ytterdörren och snacka med politiker så att alla grannar hör.

Det som funkar är att stå med bokbord ute där folk rör sig. De som vill stanna till och snacka politik gör det. De som inte vill - fine. Låt dem vara.

Det som också funkar är att använda modern teknik för att nå ut till människor. Nu menar jag inte spam-mail, massutskick av SMS eller andra sätt att skicka ut budskap till människor som inte vill ha dem. Det jag menar är t ex att blogga (som den här du läser nu), att synas på sajter som Facebook, att göra filmer för Youtube med mera. Teknik förnyas hela tiden och vårt parti måste självklart hänga med i utvecklingen.

Men främst av allt måste vi respektera väljarna. Information måste ske på deras villkor - inte för att boosta våra egna egon eller för att känna att "så där, nu gjorde vi en insats, dags för fika!"

Fasen... Jag borde bli valledare...

Nya tag

Resultaten från Stockholmsmoderaternas provval presenterades vid midnatt (ni hittar dem här). Jag hamnade på 178:e plats på listan till Stockholms Läns Landsting och på plats 308 på listan till stadsfullmäktige.

Med andra ord är mina chanser att komma in vare sig i den ena eller den andra församlingen mikroskopisk - om nu inga dramatiska förändringar sker från nomineringskommitténs sida (vilket jag knappast tror på).

Ja, jag erkänner att jag var väldigt ledsen och besviken i morse. Det kändes som att alla dessa år i partiet (aktiv medlem sedan 1982) har varit förgäves och att det inte var värt att fortsätta med politiken överhuvudtaget.

Men sen lugnade jag ner mig. Till att börja med har det varit rekordmånga duktiga kandidater i årets provval och konkurrensen har varit knivskarp. För det andra har jag hela min politiska bakgrund i två kommuner - Upplands Väsby och Sundbyberg - och jag är en "rookie" i både Spånga (där jag försöker aktivera mig i den lokala partiföreningen) och Stockholms stad (som Spånga rent geografiskt tillhör).

Eftersom jag är "ny" både för Spångamoderaterna och för Moderaterna i Stockholms stad, så är min placering den här gången rätt så naturlig. Jag har inte direkt varit ute på gator och torg för att försöka profilera mig.

Jag kommer självklart att jobba allt jag kan för att Alliansen ska vinna även hösten 2010. Jag tänker aktivera mig ännu mer inom Spångamoderaterna, göra mig känd även inom Stockholms stad och därmed kanske kunna "klämma mig in" nästa gång, i valet 2014.

Se det här med deppigheten och besvikelsen... Det är ju ingen världskatastrof att jag misslyckades den här gången.

Jag tar nya tag!