Strandad politik

Landshövdingen på Gotland Marianne Samuelsson (f d språkrör för Miljöpartiet) har klantat till det rätt så rejält och kommer att bli uppläxad av regeringen (läs mer här och här).

Det Samuelsson gjort är följande (saxat från DN): "På onsdagen framkom det att Samuelsson tyckte att det var befogat att Max Hansson, tung företagare på Gotland, lättare skulle beviljas undantag från strandskyddet än vanligt folk. Trots att länsstyrelsens miljösakkunniga inte fann att lagen gav den möjligheten körde Samuelsson över dem och lät Hansson få sin dispens."

Att landshövding Samuelsson kör ett "eget race" i en enskild sakfråga är anmärknings- och klandervärt i sig. Det som ger det hela en extra knorr är alltså det faktum att hon är miljöpartist och därmed borde vara än mer aktsam gällande beslut som kan påverka känslig kust och natur.

Som jag ser det, så har Marianne Samuelsson begått ett så pass allvarligt övertramp och tjänstefel att hon omedelbart bör få sparken.

Pride and prejudice

Igår startade årets Stockholm Pride Festival (läs mer här och här). Årets tema är "Hetero" och handlar om "hur heterosexuella normer praktiskt inverkar på homosexuella, bisexuella och transpersoners vardag".

Jag är själv heterosexuell. Jag har aldrig känt någon sexuell dragning till någon av samma kön som jag själv, även om jag ändå kan erkänna att det finns män som även jag anser vara "vackra" och "läckra". Men att ha sex med dem... nej, det kan jag inte tänka mig.

Jag har dock full respekt för alla de som kallar sig homo-, bi- eller transsexuella. Kärlek och attraktion inom samma kön är för mig lika naturligt som kärlek och attraktion mellan de två könen.

Jag anser även att homo-, bi- och transsexuella ska ha precis samma rättigheter som heterosexuella. Giftermål? Självklart! Adoptera barn? Också självklart! Jag ser faktiskt inget kontroversiellt med det. Giftermål är mest av allt idag en juridisk process (man behöver ju inte viga sig i kyrkan om man inte vill, något som även gäller heterosexuella par). Och det finns ju redan idag homosexuella föräldrar med barn som inte tycks lida så enormt mycket av att mamma är lesbisk eller att pappa är bög.

Så - till alla på årets Pride - se till att knäcka fördomar hos så många ni bara orkar!

Politikens sju budord

Några saker som ibland irriterar mig är dels hur politiker ofta framställs i media och dels hur en del politiker tycks bete sig i just sagda media. Det finns ett antal tidningar (både större och mindre) samt radio- och TV-kanaler som gärna framställer politiker som töntiga, giriga, egoistiska, puckade och/eller makthungriga individer som gör vad som helst för någon slags påklistrad "framhäv dig själv och skit i andra"-mentalitet.

Fast frågan är ju om inte en stor del politiker ändå lite grann har sig själva att skylla...? Jag menar, varför är det t ex så att politiker ofta pratar "snömos" och så extremt luddigt att ingen normal gräsrot fattar ett jota om de sagt ja eller nej till något? Och varför envisas nästan alla politiker att i alla lägen - oavsett vad frågan gäller - skylla alla fel och brister på motståndarsidan...?

Behövs det ett slags "tio budord" även för oss politiker? Rättesnören som borde vara så självklara att var och en, oavsett partifärg, borde kunna ställa sig bakom dem?

Jag misstänker att någon kommer att invända och hävda att jag "slår in öppna dörrar" (även det ett nonsensuttryck hos en mängd politiker). Det kanske jag gör, men (som sagt) bevisligen tycks ju många politiker bete sig som att dessa "öppna dörrar" inte ens existerar...

Just nu har jag inte tio budord att komma med. Däremot sju. Har jag missat något får ni gärna komma med förslag!

- - - - -

1. Var ärlig. Alltid.

"Ärlighet vara längst" lärde man sig i skolan. Och det var även något som både mamma och pappa ansåg vara väldigt viktigt. Men tyvärr finns det politiker som slarvar med det här med ärligheten. Varför inte bara erkänna direkt om man gjort bort sig eller har haft fel? Vi politiker är även vi bara människor och det är väl alla bekant att vi människor begår misstag.

Det finns inga ofelbara människor. Inte heller ofelbara politiker.

Oärlighet handlar heller inte enbart om att ljuga. Det handlar även om att sitta inne med information som säkert skulle vara intressant för människor (läs: väljare) att få reda på, men som man inte går ut med enbart för att vinna fler röster.

2. Svartmåla inte moståndaren.

Denna punkt hör ganska intimt ihop med punkten 1. För på ett sätt är det oärligt att skylla ifrån sig på motståndaren om man ändå vet att de inte alls haft minsta lilla del i att saker och ting barkat käpprätt åt lingonskogen.

Prata hellre om de bra saker som det egna partiet kan göra i stället för att sätta fokus på de dåliga saker som motståndarna föreslår. Väljare är faktiskt inte korkade. De kan ofta själva avgöra vad som är bra och dåligt för dem. Svartmålning bidrar snarare till att spä på politikerföraktet och ger just den här bilden av att de flesta politiker enbart är småsinta och makthungriga och tar till vilka knep som helst för att få fler röster.

3. Snacka så att man förstår!

Varför envisas så många politiker att prata byråkratspråk? Vem vänder de sig till? Är det andra politikerskolade kollegor, tjänstemännen som ska bereda ärendena, den samlade journalistkåren - eller borde det inte vara den stora massa som lagt sina röster så att de sitter där de faktiskt sitter?

Ibland, när man hör Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin eller vem det än kan vara, så undrar man varför de inte bara säger enkla fraser med "ja" eller "nej" i. Även på den allra enklaste fråga ska det förklaras och vecklas in och lindas in - och gärna även ges en pik till motståndaren.

4. Visa empati.

Tyvärr distranserar sig en del politiker från "det vanliga folket" därute i Landskrona, Rinkeby, Flen, Hudiksvall och var de nu bor. Kanske beror det på att man har hand om så enormt många politiska frågor att det till sist inte går att känna någon samhörighet med de behov som barnfamiljer, gamlingar, invandrare, lantbrukare, småföretagare eller vilka det kan röra sig om kan tänkas ha.

Varje politisk sakfråga (eller "fall") är unikt. Det får aldrig bli slentrianmässig rutin. Implementerar man någon slags politisk praxis på enskilda sakfrågor, så kommer man förr eller senare att stämplas som känslokall.

Så, politiker - rör er ute bland folk. Prata med dem. Lär er mer om vilka de som la sin röst just på er verkligen är. Vad är det som är viktigt för dem - inte för er själva?

5. Ha en hjärtefråga. Eller högst fem.

Det finns tyvärr politiker som tror att de kan allt om allt. De tror på fullt allvar att de har lösningen på allt elände i hela världen och att de är tillräckligt insatta för att även kunna ta "rätt" beslut så att alla ska få det extremt mycket bättre.

Superhjältar finns dessvärre inte i verkligheten.

Och i stället för att försöka jonglera med tusen bollar och aldrig bli annat än medioker på något är det väl väldigt mycket bättre att bli riktigt bra på en eller ett par saker och veta precis vad man pratar om, eller hur?

En fråga till alla politiker som kan tänkas läsa det här blogginlägget: när "brann" du senast för någon politisk fråga? Så där intensivt så att du verkligen bara längtade efter att se till att börja jobba för att förbättra missförhållandena...?

Alla politiker borde ha en hjärtefråga. Eller högst så många som man kan räkna på den ena handens fingrar. Och satsa helhjärtat på att kunna mer eller mindre allt om just de frågorna.

6. Våga vara dig själv.

Personlighet. Karisma. Utstrålning. Humor. Folklighet.

En stor del politiker upplevs som väldigt anonyma. Jag menar... Kan du räkna upp namnen på tio politiker som är verksamma i din kommun (oavsett vilket parti de tillhör)? Kan du namnen på fem...? Två...?

Se till att synas. Inte enbart när det drar ihop sig till val, utan även under mandatperioden. Du behöver kanske inte knacka dörr eller stå på torget med megafon, utan skriv insändare och gör andra saker som visar att du existerar och tar till dig av människors åsikter.

7. Förbättring. Inte enbart förändring.

Det finns många politiker som gärna vill förändra samhället. Till och med USA:s nuvarande president Barack Obama gick till val på parollen "Change".

Men varför inte höja ribban lite och i stället satsa på att förbättra?

En förändring betyder ju faktiskt inte att något i sig behöver bli bättre, eller hur...?

Semesterstängt

Skräddarsytt?

Turerna kring Stockholms läns landstings upphandling av sjukhusmat känns alltmer märkliga. Som det verkar har det folkpartistiska landstingsrådet Maria Wallhager låtit tjänstemännen köra ett eget race utan att de ansvariga politikerna har fått nnågon insyn.

Och nu framkommer det information om att det företag som vann upphandlingen - Sodexo - kanske redan i förväg kände till att de skulle få uppdraget. Ett helt nytt storkök byggdes i Märsta under 2007 (läs mer här), invigdes i januari 2008 och kunde m a o dra igång med tillverkningen av måltider med väldigt kort varsel när avtalen var påskrivna.

Bara en tillfällighet? Ja, det är ju så klart möjligt. Men en märkligt perfekt timing, i så fall.

En annan märklig sak som framkommer av SvD:s artikel är att Svenska Försvarsrestauranger (SFAB) också ställde upp med ett anbud, uppbackade av storkoncernen Fazer Amica. Jag citerar från artikeln:

"Men SFAB:s anbud räckte inte, ansåg tjänstemännen på landstinget. Det ansågs på flera punkter inte uppfylla de formella kraven. När företaget ville komplettera sin ansökan blev det kalla handen. Landstinget påstod då att SFAB brast i finansiell styrka och teknisk kompetens.

Så kvar i loppet när det började på allvar var bara Sodexo. Företaget kunde i juli 2008 när upphandlarna låg tre månader före sin tidtabell underteckna rekordavtalet.
SFAB överklagade till länsrätten där man begärde att hela upphandlingen skulle rivas upp och göras om. Landstinget bestred att SFAB:s bud skulle varit billigare och förklarade, utan vidare motivering, att även om anbudet kvalificerat sig så skulle Sodexo ha fått kontraktet."

Så frågan kvarstår: var upphandlingen "skräddarsydd" och på sätt och vis även "beställd" av Sodexo...?

Lika som bär, del 2...?

Den vänstra loggan tillhör antivirusföretaget Symantec, den högra är framtagen till Sveriges EU-ordförandeskap.

Lika som bär...?

Vem nappar på (S)-politik?

Enligt en färsk undersökning är det allt färre svenskar som har förtroende för att sossarna (tillsammans med (V) och (MP)) skulle kunna leda en regering (läs mer här). Däremot går Moderaterna framåt med nio procentenheter.

Problemet för (S) är att de tack vare samarbetet med (MP) och (V) blir mer och mer profillösa. Och de politiska utspel och "löften" som man går ut med i media faller inte alls i god jord.

Tidigare sosseledare som t ex Olof Palme och Ingvar Carlsson lyckades med det som Mona Sahlin så kapitalt misslyckas med - att komma med budskap som lockade massorna.

Den svenska statsmannarollen som "landsfader" - och som en gång för massor med år sedan var identisk med Per Albin Hansson - har nu axlats av den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt.

Sossarna saknar en stark ledare. Mona uppfattas som velig och vek, som darrar märkbart på rösten när hon blir upprörd och som ofta får göra helomvändningar när partistrateger hon litat alltför blint på gjort en tabbe. Partisekreteraren Ibrahim Baylan är alldeles för anonym och hasplar mestadels enbart ur sig en massa plattityder. Och Thomas Östros har ungefär lika mycket utstrålning och karisma som en musmatta från Biltema.

Så vem skulle ens komma på tanekn att nappa på sossarnas politik inför nästa val?

I Stockholm tappar (S) anhängare med ett antal dussin varje dag. Vilket knappast är så märkligt när man kommer med förslag som t ex återinförandet av hög fastighetsskatt, ett förslag som ses som rent Stockholmsfientligt.

Förlorar (S) valet 2010 (vilket i dagsläget verkar högst sannolikt) kommer Mona knappast att få fortsätta som partiledare. Det tråkiga för (S) är ju att de inte tycks ha någon vettigare kandidat att plocka fram...

Fördummande fördomar